Jag upptäckte precis att min lite random teckning ”Untitled” från 2023, som jag visade på utställningen Fortryllet er Øjet på Lagune Ouest samma år, var ett varsel inför utställningen jag gjorde i våras: Luna, en död kanin. Den stack ut, och kanske var det för att jag inte riktigt kunde placera den som den fick vara utan titel. Annars ger jag alltid mina verk titlar. Den var också det verk jag tyckte minst om då, men det har visat sig vara teckningen som pekade ut en ny riktning. Jag kunde bara inte se det då, 2023.

När jag gjorde teckningarna och det blå måleriet till utställningen använde jag lågt upplösta digitala bilder, som jag hittat på nätet, som förlagor. Bilder jag uppförstorat och sedan ritat med hjälp av ett rutnät. Jag arbetade exakt med det oexakta. Med kålfly-teckningen och måleriet med den angripna spetskålen höll jag mig relativt nära förlagorna, men med Untitled, eller döskallebilden, lösgjorde jag mig mer. Jag hängde upp ett pixligt kålfly på väggen och försökte urskilja motiv i bruset.

Jag såg en döskalle, ett hjärta och en kanin. Döden, kärleken, kärleksdöden och kaninen som symboliskt kopplas till fertilitet, transformation och förnyelse. I The Book of Symbols från The Archive for Research in Archetypal Symbolism står det bland annat att kaninen eller haren (de är i samma familj) är kopplad till månen och livets cykliska natur, död och återfödelse. “As each month the moon falls prey to darkness only to shine full again, so rabbits manage to live under the shadow of death” Trots att de är bytesdjur och jagas av rävar, grävlingar, mård, lo varg,björn och rovfåglar så har de genom sin förmåga att reproducera sig spridit sig till alla kontinenter i världen. Redan två veckor efter födseln är en kaninhona redo att bli gravid igen.

Jag skulle komma att använda samma metod i mina kommande målerier – en ”porträttserie” av jordmikroorganismer som jag skapade under min graviditet med Kai. (Sidospår: undrar om det hade något att göra med att jag målade mikroorganismer som levde i jorden, när jag grodde en egen organism i min kropp?) samt Landscape as Portrait – eller heter den Portrait as Landscape? (Båda funkar) – och Doppelganger från 2025.

De målerierna är baserade på Transmission Electron-scanningar gjorda av de franska forskarna Françoise Watteau och Geneviève Villemin som en del av deras forskningsrapport Soil Microstructures Examined Through Transmission Electron Microscopy Reveal Soil-Microorganisms Interactions. Där de undersökte hur man kan avbilda jordmikroorganismer och deras interaktioner för att kunna studera dem. Scanningar som jag använde likt pixelbilderna till Untitled som Rorschachtest. Jag har förvisso varit ganska trogen förlagorna, men eftersom jag inte kan ”läsa” bilderna, eftersom jag inte förstår vad som pågår, har jag kunnat frigöra mig från det egentliga motivet och målat det jag sett baserat på mina egna erfarenheter. Jag har målat och förstärkt de figurer och symboler jag sett – om det är en glad Pokémon, en trött mammablobb med ett barn eller en ledsen utomjording med en glad hund.

Till Luna, en död kanin tog jag metoden ett steg längre. Jag utgick från materialen. Jag ville jobba i stor skala och jag ville arbeta med den insektsväv jag fått från min pensionerade pappas gård. Jag tänkte göra ett måleri också; jag hade redan ramen, 10 % större än mina jordmikromålningar från CHART, 220x140 cm. Jag gillade formatet. Jag ville jobba stort och jag tror det var så att jag ville använda upp den fina duk jag fått av någon, eller hittat, jag kommer inte ihåg. Jag sydde ihop de bitar jag hade så att den skulle passa ramen.

På mitt bord låg uppförstorade scanningar som jag använt till mina tidigare bilder, och där kunde jag tydligt se en kanin. Eftersom jag så långt som möjligt ville ”lyssna” på materialet, tänkte jag att det var ett tecken och hoppade ner i kaninhålet. Ju mer research jag gjorde, desto mer logiskt tyckte jag att det kändes. Det tog en personlig vändning när jag kom att tänka på de bilder jag tog under min krissommar, när jag och David separerade. När jag gick genom det tjocka gräset med en trimmer och råkade trimma rakt in i ett kaninbo. Kaninerna flög åt alla håll och kanter. Bara ett par överlevde med mer eller mindre allvarliga skador. En var vi tvungna att avliva med en sten. Då var jag 35 och hoppet om att bygga en familj kändes avlägset.

Det var det utställningen Luna, en død kanin skulle handla om för mig, individuell och kollektiv kris, transformation och förnyelse.

Kaninhålet.